Att sörja ett djur

Ett stort tabu i vårt moderna samhälle, att sörja ett djur. Kanske det rör sig om en liten hamster, en trofast hund eller en underbar häst. Som djurägare vet vi hur mycket djuren betyder för oss. Men nej, de går inte att jämföra med ett barn eller mormor eller vad nu folk än tror att vi "galna djurägare" påstår att de betyder för oss.

Min katt kommer att tas bort på onsdag

Det gör väldigt ont och jag kommer att sakna honom mycket, han är en liten karaktär. En fantastisk liten kille! Jag känner dock att min sorg är något som folk antingen är rädda för eller rentav arga över. Jag upplever det som att människor (i västvärlden) har det nog svårt att sörja människor som går bort, så hur ska man då sörja ett djur? Vad är det för vansinne?! Och jag förstår det. Smärtan då mormor gick bort har inte stillats det minsta, och hon gick bort 15 år sedan. Visst gråter jag inte över henne dagligen, eller skriver smärtsamma dikter och skriker min sorg över takåsarna. Men smärtan hugger likt en dolk i hjärtat då jag blir påmind att hon inte längre finns hos mig. Så jag förstår att folk är rädda för att sörja. Det gör ont och vi blir så brutalt påminda om hur okontrollerbart livet är.

Personligen tror jag sorgeprocessen är viktig. Jag tror att den är viktig även om det inte handlar om människor som står oss nära. Vi får sörja djur, tider i våra liv, en bil eller kanske bara något så banalt som en favoritkopp som gått i tusen bitar. Jag menar kanske inte att en begravningsprocess där vi bjuder in 200 personer är i sin ordning då vi tappar tuggummit som vi gillade så väldigt mycket, men att tillåtas att sörja det som gör oss ledsna tycker jag att vi ska få göra. Problemet är att vi hela tiden måste försvara vår sorg. Jag var en av de där konstiga människorna som var upprörd då Steve Jobs dog. Nej, jag har aldrig träffat honom, kände honom eller kände någon som kände någon som hade en moster som en gång träffade hans mamma. Han var en inspirationskälla för mig. Och helt enkelt så var det så att jag var ledsen, jag tyckte det var väldigt synd. Då min gammelfarmor dog frågade min dåvarande pojkvän varför jag var så ledsen, "Hur ofta träffade du henne egentligen?" Måste det alltid vara så att de man sörjer är sin mamma eller pappa? Kan man inte få vara berörd av annat i livet?

Jag tänker sörja min lille kissekung (han var så duktig på att kissa i lådan då han var liten vild kattunge). Inte för att han är som en son för mig, eller för att han är min enda riktiga vän eller något annat obehagligt. Jag kommer att sakna honom så enkelt är det. Jag kommer att sakna hans högljudda jamande och hans klumpighet. Hur intresserad han alltid är då man pysslar med något och hur han älskar att äta cornflakes. Jag kommer att sakna att leka med honom och hur härligt gosig han är, hur glad han blir när man kommer hem och hur rolig han ser ut när han sover alldeles raklång. Min lille pojke.