Mitt liv som blekfis

Det var i tonåren som jag upptäckte det- jag är en blekfis! Som barn var jag mest bara irriterad på mamma och pappa som panikartat smorde in mig i solskyddsfaktor 15 (starkaste på jorden på sena 80 talet!) och tänkte väl aldrig en tanke på det faktum att jag var vitast i världen efter sommarlovet. Men strax efter puberteten drog igång och medvetandet om min egen kvinnlighet slog till som en käftsmäll såg jag det. Mina solbrända snygga kompisar som "varit på Mallis" på sommarlovet eller "åkt skidor i Chamonix" på sportlovet skrattade gott åt min mjölkvita nästan transparenta hudfärg. "Asså solar du aldrig eller?" var en ständigt återkommande fråga, och det var ju sant. Jag var för upptagen med bada, leka eller bara helt enkelt att springa runt för att hinna med något så omåttligt tråkigt som att sola. Men så var det ju som så att i och med att jag började växa in i min nyfunna roll som kvinna så kände jag att det var dags att börja sola. Efter omåttligt många misslyckade försök, som mest resulterade i sömnlösa nätter med svidande rödbränd hud som jag sedan, likt en orm, sakta men säkert ömsade, slog det mig att jag kanske inte KAN bli brun. Detta var givetvis något som kära mamma i många år försökt förklara för mig, men snälla nån inte lyssnar jag väl på hennes visdomsord förrän det är försent?!

Sanningen är att det är svårt att vara blek. Folk tror att det bara handlar om att man är "lat" när det kommer till solandet och de tar nästan illa upp. Personligen upplever jag det som ett ständigt återkommande problem, alltså inte för mig men för andra. Att föröka förstå hur jag kan vara så konstig som inte gillar att sola. Det faktum att jag inte kan bli brun tror de att jag hittar på. Min pojkvän tror (efter fyra år tillsammans) fortfarande att bara jag får tillräckligt med sol så kommer det att ske. Folk går liksom inte med på det! Att jag måste sitta i skuggan på soliga dagar är inte socialt accepterat. Sedan är det ju tråkigt att aldrig bara sporadiskt kunna springa ut under en solig dag utan att först ta 15 minuter och omsorgsfullt smörja in med solskyddsfaktorn. Jag vill tillägga att alla mina syskon har jättelätt för att bli bruna, jag drog nitlotten. Det tog tid för mig att acceptera det.

En vacker dag kom brun-utan-sol in i mitt liv, det var så dags för mig att bli brun! Jag frågade mamma vad hon trodde om min idé och hon bara skrattade, "Du kommer att se jättekonstig ut, acceptera att du är blek och att det är vackert istället" - Aldrig i livet! Jag vill vara brun, så jag drog på krämen och väntade med spänning på att äntligen se riktigt tan-tastic ut. Resultatet var i likhet med bilden bredvid. (Notera dock att det inte är jag på bilden, vill aldrig ta cred för en sådan skön look!) Brun utan sol har säkert sina fördelar, jag har inte upptäckt dem ännu...

Häromdan diskuterade vi solning på jobbet. Vi inledde samtalet med att skratta gott åt att jag är en Benetton reklam jämfört med alla andra. Minns ni dem? Ljushyade och mörkhyade människor i färgglada kläder som skrattade, kramades och hoppade runt. Härliga reklamer som jag nu förkroppsligar eftersom jag alltid - no questions asked, alltid är blekast av alla! Samtalet gick vidare till solaruim. De andra diskuterade vilt hur många gånger i vecka de solar, vilka solarium de går till och hur länge de går. En värld jag aldrig ens skulle våga tänka tanken på att träda in i! Jag frågade givetvis som de inte var lite oroliga över det faktum att de mer eller mindre tackar ja till hudcancer genom att sola i solarium? Nej det var tydligen inga problem, huvudsaken är ju att man är snygg. Såpass? Och när en av kollegorna sedan stolt berättade hur hudcancer går i hennes släkt och de alla dör av det, ville jag nästan skrika. "Vad är det för vansinne du håller på med?!" sa jag till henne, varpå hon skrattade och menade att hon kommer att få det ändå, så varför inte vara snygg samtidigt. Och där kom den - fördelen med att använda brun utan sol.   

Jag är nu 26 år gammal och har äntligen funnit mitt lugn och visshet i att min bleka, solskyddsfaktorsmorda, smälter-in-i-väggen-vita hud är fint. Jag är blek och jag gillar det! Och seriöst, hur kan man inte påstå att dessa två blekfisar är vansinnigt vackra? Inte fasen behöver man vara brun!

Min inspiration för detta inlägg kommer från Cissi Wallins artikel i DN 2012-06-17 "Jag får kommentarer för att jag är blek"